William, Håkan och jag

För ett par år sedan skrev jag en sång.

Den vanliga baletten, jag blir förtjust en tjej,

börjar skriva på något, sen göms det i någon låda,

glöms bland tankar, läggs bland alla andra lappar

eller går i ide i ett av mina "tusen" block.

Ja, och det hände ju så klart...

Skrev en vers och sen tog orden plötsligt slut, för

hon och jag vart ett par. I sex månader höll vi ihop,

(om det tvistar troligtvis dom lärda).

"Det var inte du, det var jag blabla"

Den vanliga baletten (2).

I alla fall, vet inte riktigt tidsperspektivet, men

plötsligt en dag, förmodligen långt efter uppbrottet

hittade jag den där versen. Då satt jag mig ner och

skrev klart sången.

Det blev en sång med enbart två verser, första versen

innan vi ens hållit varandra i handen.

Andra versen skriven efter att våra händer aldrig mer

ska snudda varandra igen.

Och nu till huvudsaken.

Jag ville ha ett fint namn på den, som speglade innehållet

på ett "jag skriver dig inte på näsan vis".

Så kom jag på att jag skulle ge Shakespeares gamla pjäs

En midsommarnattsdröm ett nytt ansikte.

"Men..hmm... Kan jag verkligen "låna" ett så förknippat namn?

Hur skulle Håkan Hellström gjort? Ja, han skulle gjort det."

Efter många om och men var den tillslut inspelad och mixad,

och jag la upp den på myspace. Det tog knappt en vecka så släppte

Håkan singeln En midsommarnattsdröm.

"Fan nu kommer alla tro att jag snott något som redan är stulet"

Vad kan man dra för slutsats av det här?

Att man ibland tänker likadant som Håkan för tidigt som

blir för sent, fast det inte gör något?