Nu är det vår, jag vill skriva poesi.

Skriver på pendeln, bussen och i pauserna på jobbet just nu.
På post-it, skrivarpapper, reklamblad och oddsetkuponger,
lapparna sprids ut i alla mina jackfickor, där dom mer än ofta
glöms bort, frasar sönder och förtvinar. Men då och då tömmer
jag jackfickorna och all lösrykt poesi tar plats bland tusen
gånger tusen annan lösryckt poesi, i en skokartong på mitt skrivbord.

Det var länge sedan jag skrev en dikt rakt upp och ner i huvudet,
formade den i tanken utan att ens snudda blyertsen i ett av mina skrivblock.
Det är oftast dom dikterna som blir bäst, talande dikter i stället för skrivna.
Dikter man gått och format så gott som färdiga innan man sätter dom på papper.

Just nu tycks alla ord envisas, inte passa in, inte komma fram,
smaka illa eller för fint.
Om jag lyckas med några få strofer så vrider orden sig från poesins
enkelhet och skriker sätt toner på mig, gör mig till en sång.

Nu är det vår, jag vill skriva poesi.